Här är den då.

Ingen vet när det blir klart.

23 timmar kvar och boxen har fortfarande inte torkat. Känns så stressigt allting från början till slut. Hade jag kunnat lägga upp hela projektet annorlunda? Tror inte det. I vilket fall som helst hade det inte lett fram till det här i sådana fall. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, än. Måste få lite perspektiv först.
Det här får bli sista inlägget. Eventuellt...

Lite klipp och klistra kvar.

37,5 timmar kvar till vernissagen.

Jag borde hinna. Boxen är färdig men har inte torkat...

Fotomontage.

Nu visste jag på ett ungefär hur bilden skulle se ut som jag tänkte jobba vidare med. Jag skulle blanda foton från Väjern med foton som jag hade tagit på min modell.

Efter lite handledning av Leif fick jag en hel del bra idèer över hur jag kunde förstärka upplevelsen av platsen med hjälp av hur jag senare väljer att visa min bild.

Jag kom fram till att om man gör en panoramabild och samtidigt böjer fotot förstärks känslan av att Väjern är en sväng. Genom att montera bilden i en box kräver det att man går fram och tittar in i boxen, precis som när man kör bil genom Väjern, man måste titta upp och ut för att lägga märke till det.

Jag testade att göra en liten modell av boxen och jag tror att det kan fungera. Det får kommande dagar utvisa...

Hopplöst oanvänd.

Efter att ha givit upp tanken på att inta Väjern funderade jag mycket på hur man kunde lösa brännbollsbiten. Tog med ett par kamrater till Heden för att fotografera och sedan photoshoppa in dom i Väjern. Men vid närmare eftertanke skulle ju hela idén med att inta Väjern då gå förlorad.
Vi slog i alla fall några bollar och åt pannkakor, vilket var hemskt trevligt.

Jag bestämde mig för att behålla brännboll som metafor men istället vända på allting och belysa hopplösheten med hela idén. Det hopplösa med Väjern i sig. Att man inte stannar utan åker förbi om ens det. Att Väjern till viss del består av en stor grusplätt som inte används. Åker man bil från Bovallstrand till Kungshamn är man förbi på ca 2 minuter så det gäller att vara beredd om man vill se Väjern. Det var det jag skulle jobba med!
Jag skulle förstärka min upplevelse av Väjern. Stället jag tycker om men som inte används, till min stora besvikelse…

Planen förblir oanvänd.

Okej, jag inser en av Väjerns stora problematik: det ligger långt bort och man åker inte dit lite oplanerat.
Jag har nu försökt samla ihop ett gäng att ta med på en brännbollsmatch på grusplätten i Väjern, vilket skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Alla i klassen är ju som bekant upptagna med sina egna projekt och kamrater utanför klassen jobbar eller har egna uppsatser och föreläsningar att ta tag i. Resan från Göteborg till Väjern t/r tar ca 3 timmar vilket blir en ganska stor del av hela utflykten. Att samla ihop alla spelare och komma dit innan mörkrets intrång gick helt enkelt inte att genomföra. Jag får tänka om...

Funderade ett tag på att arrangera bilder och få det att se ut som att vi spelar i Väjern fast i själva verket befinner vi oss på Heden, ett stenkast från skolan. Men då har vi ju inte intagit Väjern som var grundtanken.

Tänka om igen... Gestalta känslan av ödslighet och oanvänd istället då. Tänka tänka tänka... Okej, nu ska jag testa en ny idé.

En positiv sak som kom med den här idéen är att så många är beredda att ställa upp och hjälpa till. Trots att man har mycket att tänka på själv så lägger man det åt sidan en stund för att hjälpa till. TUSEN TACK för eran fantastiska omtanke!!! Blir lite rörd faktiskt...

Vem vill spela brännboll i Väjern?

Fråga: Vem vill spela brännboll i Väjern på tisdag? Pannkakor efter matchen utlovas!
Jag hade tänkt åka på tisdag vid 15.00. Än så länge finns det plats för tre i bilen, men ta gärna med egen och fyll den med dina spelsugna vänner.
Om du vill följa med så svara gärna genom att ge en kommentar (kommentera gärna även om du inte vill/kan följa med).

Jag har nu funderat en hel del på fördelarna med att ha en stor grusplätt mitt i Väjern. Jag kan fortfarande inte, sen jag var där första gången, släppa tanken på brännboll. Vad man behöver för ett spel är ju ett rack, en boll, två lag samt en stor plan och gärna lite vackert väder. Så enkelt och så roligt..! Och framför allt så passande att skaka liv i ett sömnigt Väjern.
Nu är det bara att försöka få med sig några snälla vänner som dessutom kan ställa upp med bil och körning till Väjern som ligger lite drygt en timma utanför Göteborg…

Att steka en metafor.

Fräs

Tänkt, antecknat, frågat, lyssnat, skurit, limmat, drömt...

Så hur skulle jag börja med projektet?
Jag visste inte vad eller hur jag skulle göra och var allmänt förvirrad så det enda jag kom på att göra var min egen skiss över Väjern. Jag bestämde mig ganska snabbt för att göra en modell. Måste bara ha det framför mig. Kunna ta i det.
Så jag satte igång med byggandet. Tänkte att det skulle ta 1-2 dagar, men nu sitter jag här efter 5-6 dagar och börjar äntligen känna mig färdig med ”skissen”…
Så hur ser mina känslor ut för Väjern? Vad är det jag vill säga? Det är kalt, tomt, tyst, sömnigt, tillfredställt, stängt, blåsigt, lite kallt. Man får lust att väcka Väjern ur sin dvala. Är alla invånare kanske trötta efter sommarens turistinvasion?

Grusplan ligger där den ligger. Nöjd. Ingen har byggt något på den.
Folk parkerar och trampar på den. Dom har kanske inte reflekterat över den stora grusplätten överhuvud taget?
Parkeringen, samlingspunkten, rastplatsen, lekplatsen, fotbollsplan, festivalområdet, brännbollsplan. Den har så mycket att ge där den ligger, platt som en pannkaka.
Nöjd och glad.

Allting har en ände och korven den har två, pannkakan har ingen men den är glad ändå.

Så hade vi ett par timmar kvar i Väjern. Denna dag skulle vi prata med folk som bor i och utanför Väjern, för att höra vad dom själva tycker om orten och vad som saknas där.
Vi promenerade dit igen och precis som igår var det relativt tomt på folk. Tyst och sömnigt. Oerhört lugnt...

Men efter en stund hade vi alla fall fått en pratstund med några stycken. Det visade sig att alla vi pratade med verkade ganska nöjda med sin ort och kunde inte komma på något särskilt man kunde göra med våra specifika platser. Men några förslag fick vi om förbättring. Bl.a.
• Att posten ska köra ut böcker från biblioteket i Kungshamn.
• En drive-in-bio på grusplanen.
• Fler affärer.
• En lekplats.
Dom var således nöjda med badhuset som det är. Någon hade önskemål om grusplanen och en annan hade tips om vad man kunde göra för övrigt.

Jag fick en känsla av att Väjern mestadels bebos av pensionärer eller möjligtvis äldre personer. Vet inte exakt vad känslan grundades på men det var så lugnt och oförändrat allting på något vis. Men detta skulle visa sig vara helt fel. På ca 2 år hade det byggts ca 13 nya villor enligt en kvinna vi pratade med och kultursekreteraren sa också att det är mycket unga familjer som flyttar till Väjern. Kanske skulle behovet av affärer bli större med åren trots allt? Kanske skulle Väjern som ett gammalt utdött fiskesamhälle utvecklas till en ort med både affärer och egen vårdcentral?

Trots att folk vi pratade med var relativt nöjda i allmänhet så kunde jag inte släppa grusplanen. Där finns en boulebana bredvid grusplanen där ett sällskap var i full färd med att spela dagen innan och min första tanke var då att här är man minsann påverkad av vädret. Där stod de under bar himmel med det stora havet ett stenkast ifrån. Så mycket himmel och så mycket grus… Man kanske skulle ge dem ett tak över sin bana, och gräs runtomkring? Då skulle även konstverket i sten en bit bort komma fram ur sin grusöken.
Funderade åter på badhuset. Kultursekreteraren hade visat oss en liten bänk som Väjern-invånarna själva hade ställt längst ut på bryggan utanför badhuset. Och en annan person berättade att man ibland kunde känna sig lite uttittad av folk när de vinterbadar från bryggan. Kanske kunde man göra något åt detta?
Packade ihop mina anteckningar, kartor och annat och gick mot busshållplatsen. Tillsammans med min reskamrat klev vi på bussen mot Göteborg igen. Ingen annan gick på, ingen gick av…

(Allting har en ände och Väjern den har två, grusplanen har ingen men den är glad ändå)

Väjern är en sväng.

På bussen dit snurrade frågorna. Vad är egentligen Väjern för ställe? Hur stort är det? Vilka bor där? Vad tycker människorna som bor där om Väjern? Vad saknas? Hur upplevs platsen beroende av väder? Kan man kanske bada under vistelsen? Vad kommer jag få för känsla när jag kliver av bussen?
Jag visste att det bor ca 659 personer i Väjern. Men inte att orten i stort sätt består av en stor sväng. Men trots att stället upplevdes som litet fanns där mycket att upptäcka.
Efter en ca 2,5 timmar lång bussresa var vi alltså framme. Kultursekreteraren i Sotenäs kommun mötte upp oss. Hon körde oss i bil från Väjerns början till slut, samt visade oss lite vad som fanns där i mellan. Hon berättade om den specifika platsen vi ska jobba med (en grusplan och ett badhus) och att folk i allmänhet mest kör förbi i sina bilar. Sedan körde hon oss till Kungshamn och till damen vi skulle bo hos.
Därefter började undersökandet. Vi cyklade tillbaka till vårt ställe, fotograferade, promenerade, luktade, kände, tittade och åt på ortens enda restaurang.
På kvällen träffade vi kultursekreteraren igen. Hon hade med sig kartor och broschyrer och vi ställde frågor till varandra alla tre. Innan jag somnade läste jag igenom kursuppgiften och informationen vi fått under kvällen. Tittade på kartor och funderade så det knakade. Vad kan man göra med platserna? Vad behövs? Vad förväntas?
Utmattad av allt tänkande och tittande somnade jag gott på övervåningen till caféet där vi bodde, till ljudet av ösregn.

Vad är Väjern?

Under projektet ”Konst i offentlig miljö – en framtidsfaktor i Fyrbodal” har jag fått i uppdrag att undersöka Väjern. Jag har aldrig tidigare varit där och hade inte heller möjlighet att följa med när klassen skulle besöka alla de 14 kommuner som ingår i projektet.
Men efter att ha fått en karta över platsen, letat fakta på internet och undersökt kommunikationer bar det alltså av…

Själva fan.

Jag promenerar upp för den vackra fortfarande gröna allén. Det är mitt på dagen och luften är ljummen. Långt där nere hörs ljudet av trafiken.
Jag går ut mot klippavsatsen. Stannar upp och ser ut över staden, förundras över utsikten.
Hit borde man gå oftare tänker jag.
Njuter.
Lämnar utsikten och går in mot grönskan igen.
Då!
Det prasslar till. Jag vänder mig om.
Herregud!
Jag tror inte att det är sant. Det händer verkligen. Spring! Nu!
Känner hur det isar till i hela min kropp, från tårna ända ut i fingertopparna. Gör ont.
Kastar en snabb blick bakåt innan jag springer. Kraftfull och hotfull. Enorm.
Rusar ner för trappan.
Mår illa. Springer utan att vända mig om.
Kommer ner till torget. Måste sätta mig ner.
Känner mig löjlig.
Hoppas ingen såg.
Vill inte höra: ”Han é inte farlig…”
Jag tänker: Koppla din jävla hund!