Själva fan.

Jag promenerar upp för den vackra fortfarande gröna allén. Det är mitt på dagen och luften är ljummen. Långt där nere hörs ljudet av trafiken.
Jag går ut mot klippavsatsen. Stannar upp och ser ut över staden, förundras över utsikten.
Hit borde man gå oftare tänker jag.
Njuter.
Lämnar utsikten och går in mot grönskan igen.
Då!
Det prasslar till. Jag vänder mig om.
Herregud!
Jag tror inte att det är sant. Det händer verkligen. Spring! Nu!
Känner hur det isar till i hela min kropp, från tårna ända ut i fingertopparna. Gör ont.
Kastar en snabb blick bakåt innan jag springer. Kraftfull och hotfull. Enorm.
Rusar ner för trappan.
Mår illa. Springer utan att vända mig om.
Kommer ner till torget. Måste sätta mig ner.
Känner mig löjlig.
Hoppas ingen såg.
Vill inte höra: ”Han é inte farlig…”
Jag tänker: Koppla din jävla hund!