Allting har en ände och korven den har två, pannkakan har ingen men den är glad ändå.

Så hade vi ett par timmar kvar i Väjern. Denna dag skulle vi prata med folk som bor i och utanför Väjern, för att höra vad dom själva tycker om orten och vad som saknas där.
Vi promenerade dit igen och precis som igår var det relativt tomt på folk. Tyst och sömnigt. Oerhört lugnt...

Men efter en stund hade vi alla fall fått en pratstund med några stycken. Det visade sig att alla vi pratade med verkade ganska nöjda med sin ort och kunde inte komma på något särskilt man kunde göra med våra specifika platser. Men några förslag fick vi om förbättring. Bl.a.
• Att posten ska köra ut böcker från biblioteket i Kungshamn.
• En drive-in-bio på grusplanen.
• Fler affärer.
• En lekplats.
Dom var således nöjda med badhuset som det är. Någon hade önskemål om grusplanen och en annan hade tips om vad man kunde göra för övrigt.

Jag fick en känsla av att Väjern mestadels bebos av pensionärer eller möjligtvis äldre personer. Vet inte exakt vad känslan grundades på men det var så lugnt och oförändrat allting på något vis. Men detta skulle visa sig vara helt fel. På ca 2 år hade det byggts ca 13 nya villor enligt en kvinna vi pratade med och kultursekreteraren sa också att det är mycket unga familjer som flyttar till Väjern. Kanske skulle behovet av affärer bli större med åren trots allt? Kanske skulle Väjern som ett gammalt utdött fiskesamhälle utvecklas till en ort med både affärer och egen vårdcentral?

Trots att folk vi pratade med var relativt nöjda i allmänhet så kunde jag inte släppa grusplanen. Där finns en boulebana bredvid grusplanen där ett sällskap var i full färd med att spela dagen innan och min första tanke var då att här är man minsann påverkad av vädret. Där stod de under bar himmel med det stora havet ett stenkast ifrån. Så mycket himmel och så mycket grus… Man kanske skulle ge dem ett tak över sin bana, och gräs runtomkring? Då skulle även konstverket i sten en bit bort komma fram ur sin grusöken.
Funderade åter på badhuset. Kultursekreteraren hade visat oss en liten bänk som Väjern-invånarna själva hade ställt längst ut på bryggan utanför badhuset. Och en annan person berättade att man ibland kunde känna sig lite uttittad av folk när de vinterbadar från bryggan. Kanske kunde man göra något åt detta?
Packade ihop mina anteckningar, kartor och annat och gick mot busshållplatsen. Tillsammans med min reskamrat klev vi på bussen mot Göteborg igen. Ingen annan gick på, ingen gick av…

(Allting har en ände och Väjern den har två, grusplanen har ingen men den är glad ändå)

Väjern är en sväng.

På bussen dit snurrade frågorna. Vad är egentligen Väjern för ställe? Hur stort är det? Vilka bor där? Vad tycker människorna som bor där om Väjern? Vad saknas? Hur upplevs platsen beroende av väder? Kan man kanske bada under vistelsen? Vad kommer jag få för känsla när jag kliver av bussen?
Jag visste att det bor ca 659 personer i Väjern. Men inte att orten i stort sätt består av en stor sväng. Men trots att stället upplevdes som litet fanns där mycket att upptäcka.
Efter en ca 2,5 timmar lång bussresa var vi alltså framme. Kultursekreteraren i Sotenäs kommun mötte upp oss. Hon körde oss i bil från Väjerns början till slut, samt visade oss lite vad som fanns där i mellan. Hon berättade om den specifika platsen vi ska jobba med (en grusplan och ett badhus) och att folk i allmänhet mest kör förbi i sina bilar. Sedan körde hon oss till Kungshamn och till damen vi skulle bo hos.
Därefter började undersökandet. Vi cyklade tillbaka till vårt ställe, fotograferade, promenerade, luktade, kände, tittade och åt på ortens enda restaurang.
På kvällen träffade vi kultursekreteraren igen. Hon hade med sig kartor och broschyrer och vi ställde frågor till varandra alla tre. Innan jag somnade läste jag igenom kursuppgiften och informationen vi fått under kvällen. Tittade på kartor och funderade så det knakade. Vad kan man göra med platserna? Vad behövs? Vad förväntas?
Utmattad av allt tänkande och tittande somnade jag gott på övervåningen till caféet där vi bodde, till ljudet av ösregn.

Vad är Väjern?

Under projektet ”Konst i offentlig miljö – en framtidsfaktor i Fyrbodal” har jag fått i uppdrag att undersöka Väjern. Jag har aldrig tidigare varit där och hade inte heller möjlighet att följa med när klassen skulle besöka alla de 14 kommuner som ingår i projektet.
Men efter att ha fått en karta över platsen, letat fakta på internet och undersökt kommunikationer bar det alltså av…

Själva fan.

Jag promenerar upp för den vackra fortfarande gröna allén. Det är mitt på dagen och luften är ljummen. Långt där nere hörs ljudet av trafiken.
Jag går ut mot klippavsatsen. Stannar upp och ser ut över staden, förundras över utsikten.
Hit borde man gå oftare tänker jag.
Njuter.
Lämnar utsikten och går in mot grönskan igen.
Då!
Det prasslar till. Jag vänder mig om.
Herregud!
Jag tror inte att det är sant. Det händer verkligen. Spring! Nu!
Känner hur det isar till i hela min kropp, från tårna ända ut i fingertopparna. Gör ont.
Kastar en snabb blick bakåt innan jag springer. Kraftfull och hotfull. Enorm.
Rusar ner för trappan.
Mår illa. Springer utan att vända mig om.
Kommer ner till torget. Måste sätta mig ner.
Känner mig löjlig.
Hoppas ingen såg.
Vill inte höra: ”Han é inte farlig…”
Jag tänker: Koppla din jävla hund!